Efter en uppväxt med envisa taxar var det fantastiskt att få en retriever att träna med. En tydligt ”will to please” fanns där (WTP) och som taxarna har en total avsaknad av. Många år följde med flera retrievers, många träningar, kurser, jakter, jaktkurser, jaktprov…..
Sen skaffade jag en engelsk setter. Också en fågelhund men med ett helt annat temperament, arbetssätt och andra framavlade egenskaper. Också en ny krets med annan träning, ett annat synsätt och helt andra metoder.
Men plötsligt har jag uppfattat att begreppet ”will to please” (WTP) har letat sig in i kretsen av stående fågelhundar. När jag först fick höra det stannade jag upp och tänkte på min egen engelska setter Milton, i relation till den framavlade genetiska egenskapen WTP. Aldrig någonsin har jag tänkt tanken på WTP hos honom. Tvärtom! Många timmars funderingar ledde fram till slutsatsen att just Milton har inte den minsta lilla antydan till WTP i sig. Inte ens en liten, liten gnutta av det.
Med några år på nacken är han absolut samarbetsvillig, håller bra kontakt med mig på jakter, biotopanspassar sina sök, står stadigt i ståndet och har lärt sig att det lönar sig att vänta på mig. MEN-det har inte kommit gratis eller per automatik. Det är absolut inlärt! Via lydnad, mycket träning och hans egen upplevda positiva vinst av samarbete som grundats ur hans egna, upplevda erfarenhet.
Väldigt många timmars träning ligger bakom det. Väldigt mycket positiv förstärkning av korrekt beteende men också korrigeringar, gränssättningar, lydnadsträning, tillsägelser o.s.v.
Men också att han själv har fått lära sig och utvecklas i, att han får upplevda vinster av att samarbeta med mig. Detta har utvecklats under åren och kom inte spontant från någon framavlad gen i att vilja samarbete. Hävdar jag! I början av hans karriär, är jag helt övertygad om att han tyckte att jag var något onödigt skit som krävde saker av honom i ett sammanhang som han ville sköta helt själv. Vid för långa utsvävningar som ung (typ hela Uppsala Län), när han blev trött, blev han också osäker av att vara borta från mig så därför kom han tillbaka (han är ju en ganska osäker hund trots allt, som tror att världen går under om han är utan mig (oss)). Det var det som drev honom tillbaka till mig-inget annat (han får ju ändå gos, trygghet, mat och trivs bra hemma). Oerhört stark och självständig i jakten i kombination med en ganska osäker och osjälvständig sida i frånvaron av närvaro av oss.
Så, betyder det att jag har en avart av engelsk setter, när andra pratar om att deras hundar har WTP? Sorry, guys-jag tror inte det! Kan det vara så att vi är i ett sammanhang, där man lärt sig ett begrepp som man vill använda? Kanske!
Settern är framavlad utifrån egenskaper som:
-Hög jaktlust och uthållighet, -Stil och Ståndanlag -Självständigt sök över stora ytor -Mental skärpa och samarbetsvilja (källa).
Vidare har man styrt aveln så att de finns en väl dokumenterad bortavlad vilja att apportera (tvångsapportering är vanlig metod för stående fågelhundar).
Däremot är de väldigt ”mjuka” i sinnet och vänliga. De är trevliga och goa familjehundar och har väldigt låg grad av aggressivitet. (Det är underbart att kunna kasta in 6 setterhanar i en liten stuga på fjället utan att någon morrar eller blir sur på den andra).
Begreppet WTP innebär:
Det är en genetisk framavlad och i aveln styrd egenskap, som innebär att:
-En vilja att behaga föraren. -En önskan hos hunden att arbeta för någon annans vinning än sin egen. -Hunden finner glädje i att samarbeta och göra sin ägare nöjd, vilket gör dem mottagliga för träning. -WTP leder till en hög grad av lust att apportera (arbeta utifrån förarens önskemål).
Vidare är innebörden i WTP att, hunden är avlad till att arbeta utifrån förarens kommandon och arbetar inte alls självständigt eller fattar egna beslut. Den vill heller inte lämna föraren utan hålla sig nära för att invänta nästa ”uppdrag”.
Detta innebär ju dock inte att en jaktlabbe föds och är ”färdig”. Mycket träning krävs ju för att få till en bra och välfungerande jaktlabbe i praktisk jakt.
För mig är det svårt att se dessa WTP-egenskaper hos stående fågelhundar. Många är absolut samarbetsvilliga i olika grad men det är inte samma sak som att inneha WTP.
Alla hundraser har under domesticeringsprocessen utvecklat en egenskap av att vilja samarbete med människan. Annars skulle de inte ha blivit domesticerade. Forskning visar att det var vargar med en specifik (social) gen, som valde att följa människan. Alla gjorde faktiskt inte det och det är den specifika ”genuppsättningsgruppen” som vi numer kallar hundar.
Att vara social och att vilja samarbeta är alltså INTE den framavlade genetiska egenskapen WTP.
Att en hund vill samarbeta är en egenskap som finns i alla stående fågelhundar mer eller mindre. Men det är inte WTP.
Efter år av träning med flera retrievers är min uppfattning att träning med stående fågelhundar är något helt annat.
Men vi kan absolut lära oss av WTP-gruppen retrievers. Det vi borde lära oss av dem, är deras arbetssätt att arbeta när hunden är i låg stressnivå, när den inte ljudar och träna massor på att hitta balansen mellan stress (hög jaktlust), kontakt och att få arbeta i rätt sammanhang (alltså när man har gått ner i varv och inte ljudar).
Å andra sidan, vad spelar det för roll? Kanske får man kalla det vad man vill? Eller innebär det något att börja ta begreppet WTP till en grupp där den troligen inte hör hemma? Jag vet inte, bara filosoferar kring det…../Sanna
Jaktligt och Hjärtligt 